Det tar tid, men det blir bättre

Efter år av psykisk sjukdom vill Peter ge hopp till andra.

När Peter var 20 år gammal förändrades livet drastiskt. Han studerade vid universitetet när han drabbades av en djup depression som gjorde vardagen allt svårare att hantera. I dag, efter många år av återkommande sjukdomsperioder, vårdkontakter och allvarliga suicidförsök, vill han skicka ett budskap till både patienter och vårdpersonal: 

– Ge inte upp. Det tar tid, men det blir bättre.

Det var Peters mamma som först slog larm när hon såg hur hans mående försämrades.

– Hon förstod att det inte fungerade längre och tog kontakt med psykiatrin. Jag minns att en psykiater kom hem till oss och pratade med mig. Kort därefter blev jag patient inom öppenvården, berättar han.

Trots den svåra situationen minns Peter sitt första möte med vården som positivt. Han hade drabbats av en kraftig panik- och ångestattack och var övertygad om att han skulle dö.

– När jag kom till mottagningen fick jag hjälp och blev lugnare. Jag upplevde att jag blev väl bemött.

Mörka år och ett avgörande vägskäl

Den första depressionen följdes dock av en ny och ännu djupare sjukdomsperiod. Peter blev inlagd inom slutenvården och genomförde senare ett allvarligt suicidförsök.

– Jag mådde väldigt dåligt och hade egentligen ingen förståelse för vad som hände med mig. Allting var bara mörker.

Efter suicidförsöket vårdades han under lång tid för sina fysiska skador.

– Det var nära att jag inte överlevde. Jag är väldigt tacksam mot de läkare som räddade mitt liv.

Åren som följde präglades av återkommande depressioner, psykosliknande symtom och flera vårdtillfällen.

- Under åren 2001 och 2005 gjorde jag flera allvarliga suicidförsök, vilka inträffade medan jag var inlagd inom slutenvården. Jag mådde mycket dåligt och hade svårt att se någon framtid.

Först 2005 fick Peter den diagnos som fortfarande ligger till grund för hans behandling: schizoaffektivt syndrom, depressiv typ.

– Det var egentligen då jag insjuknade ordentligt. Jag blev inlagd under en längre period och fick den behandling som hjälpte mig framåt.

– Efter 2005 gjorde jag inga fler allvarliga suicidförsök. Då började hoppet komma tillbaka. Det berodde på flera saker, inte minst att jag fick en medicin som fungerade för mig. För första gången på länge kunde jag se möjligheten till ett bättre liv.

Sedan dess har Peter haft regelbunden kontakt med psykiatrin och har inte behövt några längre perioder inom slutenvården.

Kontinuitet som skapar trygghet

I dag beskriver han den långsiktiga relationen till vården som avgörande för återhämtningen.

– Det som har varit viktigast för mig är den kontinuerliga kontakten. Samtalsstöd och mediciner är grundbulten.

Utöver vårdens insatser har han utvecklat egna verktyg för att hantera sitt mående. Mindfulness och meditation har blivit en del av vardagen.

– Jag brukar meditera en stund varje dag och låta tankarna passera utan att fastna i dem. För mig skapar det en distans till tankar och känslor.

Han betonar att mindfulness inte är någon snabb lösning, men att den kan bidra till ökad stabilitet över tid.

– Problemen försvinner inte magiskt, men känslostormarna blir inte lika kraftiga. Det finns ett lugn någonstans i bakgrunden.

Familjens stöd har varit avgörande

Under hela sjukdomsresan har familjen spelat en central roll.

– Min mamma har varit en hjälte i det här. Hela familjen har varit involverad och hjälpt till på olika sätt.

Han upplever också att vården i stort har inkluderat de anhöriga på ett bra sätt.

– Det har funnits en dialog och de har fått information och stöd.

Samtidigt bär familjen på en svår historia. Peters pappa tog sitt liv när Peter var i tidig skolålder.

– Vi gick till psykolog, men jag var för liten för att verkligen förstå vad som hade hänt. Jag hade ingen föreställning om psykisk sjukdom eller hur man skulle hantera den när jag själv blev sjuk senare i livet.

Från hopplöshet till förståelse

Under de svåraste perioderna upplevde Peter ofta en psykiatrisk inläggning som ett tecken på att allt hopp var ute.

– Det kändes som sista anhalten.

I dag ser han annorlunda på den tiden.

– Nu förstår jag att det egentligen var början på något nytt. Men när man är mitt i sjukdomen är det nästan omöjligt att föreställa sig att livet kan bli bättre.

Peter heter egentligen något annat. För att skydda patientens identitet har namnet ändrats.